Äntligen fick man tummen ur röva och tog sig ner till närhälsan för att ta  5 rör blodprov och lämna kiss prov för att se att allt är ok med kroppen och "bebben". Hade ingen lust igentligen med de,men hjärtat fick köra mig istället och då gick det lite lättare även fast jag satte emot först. Var nog första gången på dessa 6 månader som jag inte var på humör och arg...men som tur var gick det över likafort när jag väl tog mig till bilen.

Haft ont i höften idag igen antagligen suttit för mycket idag,så ischiasnerven plågar mig när jag väl börjar gå. Tar ju mig inte ut lika ofta pga dessa jädrans trappor som är så jobbiga och gå upp nu när man börjat bli framtung.  Jag har alltit undrar hur det är och vara gravid och tyckt kanske ibland att en del gnäller mer än vad man behöver,men gissa om jag har nu börjat tänka om,när jag själv är i den situationen. Det är ta me fasen inte så lätt som man kanske tror.  Man mår illa en hel del,som jag i hela 5 månader kräktes jag och kunde inte behålla nått. Man var ofta ledssen och känslomässigt i obalans,kunde börja gråta för lilla minsta.

Sen började magen och växa och det spänner ju som tusan,ibland känns det som att det är någon som försöker sprätta upp skinnet när livmorden växer och huden töjs ut. Man får ont i ryggen,höften och bäckenbotten. Svårt att sova på nätterna då bäbisen oftast väljer läget själv hur man ska ligga i sängen eller på soffan.

Aptiten är inte alltid den bästa och ibland blir man bara less och äcklad av all mat och dess dofter. En" halbränna from hell" resulteras när man väl får i sig mat och det i sig orsakar att magkattaren börjar väckas till liv. Det är bara och försöka lindra det värsta med Omeprazol som inte skadar barnet...tack och lov. Det är nog min räddning,annars hade man nog fått blödande sår i mag munnen.

Jag som är först födeska tycker att det är det största och svåraste utmaningarna jag hittills har upplev och ändå har jag inte kommit in i sista fasen,födseln. Kan man bara föreställa mig hur det kommer vara. Vilken insats ni göra alla mammor....hatten av till er och all respekt. Man får nog större respekt för mammor när man själv går igenom de. 

Känner mig ibland bara så otröstlig och uppriven av hela saken och massor med känslor som väller över men jag tror också att det beror mycket på att man är ny i gänget. Kanske kommer det iframtiden kännas lättare och hantera en graviditet än vad det är nu,eftersom allt som händer med kroppen är helt nytt och främmande. Man växer nog i i den rollen med tiden och då kanske nästa graviditet inte alls känns och är så jobbig. Vad vet jag,det återstår väl och se.

När jag väl känner och ser hennes rörelser i magen så glömmer man alla dessa symptom och bara njuter av vet skapen om att jag ska bli mamma och sambon kommer bli en underbar pappa. Det ger en styrkan att fortsätta kämpa och nu finns det ju ändå ingen återvändo,inte för att jag skulle önska det heller.

Jag är så glad och lycklig över denna lilla mirakel som vi väntar på :) Hon har gett mig en mening i livet.

Hej på er alla bloggisar!

Då var man tillbaka efter en lång paus från bloggen och nu har jag uppdaterat hela bloggen med ett nytt utseende som ger en fin och fräsch start på denna blogg. 

Snart kommer vi få ett helt nytt år igen,och vad passar då bättre än och göra om allt och börja om från början från en ny kula. 

Mycket har hänt sen sist jag gjorde mitt förra inlägg som handlade om att jag hade en liten bäbis i magen som växte och hon fortsätter och växa där inne än. Det har varit mycket planering och handlande till denna kommande liv och fortfarande känns det overkligt och vi är nu i vecka 27+2 dagar och det är exact 95 dagar kvar till förlossningen.

Skrämmande är det,när den börjar närma sig så med storm steg men som tur är fick vi tider från barnmorskan att gå på föräldraträffar där vi får träffa andra föräldrar i samma situation som vi och är förstföderskor. Kanske kommer detta ge oss ännu mer kunskap om det hela och kanske kommer man vara mindre rädd inför smärtan som väntar. Mycket tankar får och har man över det. Känns skönt att man inte är ensam om alla dessa tankar utan jag kan dela dem med min underbara sambo,som själv verkar vara väldigt lugn inför det som komma skall. Men längtan är enormt stor ändå inför att få se våran "prinsessa" för första gången.   

Jag har verkligen haft tur och flyt framför allt under hela graviditeten. Jag har äntligen fått ett jobb som jag kan återvända till efter att jag har varit mamma ledig och det är ju en otrolig trygghet och veta. Det löser ju den ekonomiska biten som man så har önskat och hoppats på. Man slipper dessa fajter och ronder med arbetsförmedlingen och sen att man slipper söka försörjningsstöd. USCH....det är en hemsk tanke. 

Snart blir det flytt också,till en större lägenhet. En 3:a så att sessan får ett helt eget rum och som vi kan göra ordning till henne under tiden hon är bäbis och sen är ju den längenheten på 1 våningen så jag slipper springa upp och ner för alla dessa trappor som vi har idag...uppe på 3:e våningen. Fy vad hemslt det är...orken finns ju inte och så får jag så fruktansvärt ont i kroppen av de. Men snart så är det även de över. Jihoooo....det blir en glädje skutt   

Nu får jag nog avrunda denna inlägg och få i mig lite frukost.

Ha en fin dag och vecka !