Då börjar dagen gå mot sitt slut för denna gång med.

Idag har både Alicia och jag haft en lugn och ro fylld dag. Måste bero på att jag har fått börja ge mjölkersättning till Alicia,då min egen mjölk inte räcker till,så att hon alla gånger blir mätt. Nu sover hon för det mesta om dagarna. Enda gången de kan bli svårt med sömnen är på kvällen om hon hinner bli övertrött. Detta tycker jag kan vara riktigt knepigt och veta när hon ska läggas i tid,när hon ändå sover så mycket under dagen. Hon är hökst uppe 1-1 1/2 timma,sen blir hon trött igen men på kvällen är det inte lika lätt och se när hon vill lägga sig.

När hon väl somnar för natten vaknar hon endast 1 gång per natt och då vill hon äta,och jag ger henne då från brösten vilket gör att hon hinner inte äta ordentligt innan hon somnar ifrån maten. :) Tydligen vanligt när de kommer till bebisar.

Sen har vi fotat Alicia igen...det blir en hel del foton och videos...varje vecka för att ha minnen och se hur hon utvecklas. Idag upptäckte Alicia sina fötter för första gången,och de tyckte hon var så himla spännande och sen satte hon sig upp i pappas famn,lite vingligt självklart men det gick..och som tur var har man alltid kameran tillgänglig så man hann filma en liten snutt och bara 2 månader gammal.  Det går framåt hela tiden och snabbt. :) 

Här kommer några bilder från dagen.

Hej på er alla goa läsare!

Har haft en ganska så lång paus nu efter att lillan kom till världen den 19/4 på påskafton. Man hinner inte riktigt med detta nu när man har en liten,hon tar ju de mesta av min tid.

Födseln var ganska komplicerad och jag sattes igång med två påsar av medicin som skulle hjälpa mig med att få igång mina egna värkar. Jag gick över tiden med 14 dagar. Värkarna var hemska,det värsta jag varit med om. Men så klart förstod jag också att dem skull vara värre än vanligt eftersom dem var konstgjorda. Timmarna gick ganska sakta just då,och efter 13 timmar hade inget hänt...jag var öppen bara 1 cm,så tillslut sa min kropp i från helt och la av. Var totalt utmattad och då beslöt läkaren att jag skulle göra Akut kejsarsnitt. Alicia hade fått elektrod i satt på huvudet för att hålla koll på henne,och hennes hjärta slogväldigt hårt.Så det var ingen snack om saken...det var ett beslut som jag inte ongrar. Alicia var väldigt stressad och hade bajsat i vattnet. 

Personalen på förlossningen var hemsk...jag hade elever som skulle hjälpa mig att genomföra allt. Men det sluta med att jag själv som är undersköterska fick lära en SSK hur man sätter en kanyl i handen. Hon stack sönder mina vener 3 gånger...innan barnmorskan kom och stack kanylen istället. Ingen som helst förståelse hade dem,för en förstföderska.  Det var rena madrömmen.

Men sen när Alicia var i våra armar och jag hörde hon skrek till efter att jag var snittat...var det bästa stunden i mitt liv. Jag visste att allt var ok och det var äntligen över. Sen var det själva smärtan efter snittet,men den gick och hantera och jag tycker absolut att det var värt de. Hade ju självklart svårt och gå för det gjorde ont men 2:a dagen beslöt vi att åka hem. Jag hade redan då kommit upp och kunde duscha. Såret läkte väldigt fint och jag kunde medicinera bort smärtan.  Jag ville bara hem för att kunna läka bättre och få ordentlig vila samt att eftersom Alicia ansågs vara frisk, var det läge och gå vidare.

Bil resan från BB gick kanon,Alicia sov hela vägen. Väl hemma,började verkligheten. Då förstod man att man äntligen hade blivit mamma och det var de största och finaste jag kunnat uppnå. Ammningen kom igång utan problem och det gjorde att det blev mer verkligt. Drömmen hade blivit sann...Alicia var i mina armar. Trött och sliten var man men så fruktansvärt lycklig.

Sen nån dag efter att vi hade kommit hem kom tårarna och man var jätte känslosam över allt som hade hänt. Jag trode inte att jag skulle klara av och tahand om denna lilla varelse. Hur skulle jag kunna vara den bästa föräldern och skydda henne från allt de onda som finns i världen. Den förstår jag nu att det inte går,man kan inte skydda henne från allt men man kan göra sitt bästa. Ger man henne massor med kärlek och omtanke så tror jag att de kommer gå bra. Man får tänka på hennes grundbehoven först. Nu när tiden har gått och hon har hunnit bli 8 veckor,har man lärt sig väldigt mycket och man har sakta börjat växa in i sin roll som förälder. Trodde aldrig att man skulle ha så här starka känslor som förälder...en helt fantastisk känsla och jag skulle aldrig vilja byta ut den.

Nu har man sakta kommit in i en balans men det finns mycket nytt fortfarande kvar att gå igenom och man lär sig varje dag något nytt. Det är slitsamt men,det blir också väldigt mycket goda skratt när man grejar med Alicia. Att bara se henne vakna till på morgonen gör ju att man börjar le och blir helt fylld av kärlek. Det är fantastiskt hur mycket kärlek dessa små liven kan stråla.  Jag bara älskar och vara mamma till lilla Alicia. :)